Slutet av början eller början av slutet?

Inget av dem. Det är över, men det är inte slut. Det är nu det börjar.
Tankarna trängs och jag är fylld av känslor; lycka, stolthet, vemod, motivation och framtidstro. Det är svårt att förstå att dessa tre år, de bästa i mitt liv, snart är över. Endast examen väntar, och den ska firas med pompa och ståt tillsammans med de allra bästa. Sedan väntar det stora äventyret. Livet.

Livet är underbart. Och med fransk manikyr på både fingrar och tår tänker jag ge mig ut och erövra världen.

Chapter 9: Two months

Idag är en kall, kall dag i Wilmington. Väderleksrapporten här är åtminstone ärlig - "36°F, FEELS LIKE: 20°F". Det enda som lyckades få mig att släpa mig iväg till lektionerna idag (tre stycken) var två par leggings, mjukisbyxor, två tröjor, jacka, vantar och halsduk - och såklart vetskapen om att vi på fredag sätter oss i ett plan som tar oss en och en halv timme söderut till ett allt annat än kallt Florida.

Förra veckan firades för övrigt en högtid kallad Mardi Gras. Vad går då Mardi Gras ut på? undrade vi svenskar. Jo, det (möjligtvis den) går ut på att äta. Precis som alla dagar gör här, alltså - men varför inte offentligt dedikera en hel dag till favoritsysselsättningen? Vid närmare efterforskningar (på Wikipedia, of course) har jag nu lärt mig följande om Mardi Gras:

"Mardi Gras betyder fettisdagen på franska, och firandet har sina rötter inom den katolska tron. Andra kända Mardi Gras-karnevaler är de i Venedig och Rio de Janeiro."

Och speciellt intressant fann jag detta:

"Ett inslag är att man kastar pärlhalsband åt personer som visar bröst eller penis, och det har blivit en sport att fånga så mycket pärlor som möjligt. Detta sker på Bourbon Street. Viktigt att notera är att det är förbjudet att blotta sig men detta missuppfattas ofta av turister som i sin tur får böter och spendera en natt i häktet."

Jag och Carro var dock inte särskilt framgångsrika firare, då vi varken glufsade i oss mat som amerikanerna (eftersom högtiden inföll på en tisdag, vilket INTE är Cake Day - det är fredagar. Och lördagar.) eller blottade vare sig bröst eller penisar.

Imorgon firas dock ett annat kalas i vår korridor. Vi vann (tydligen) en av alla festliga tävlingar som anordnas här på Campus - nämligen "Teal Tuesday". Teal är UNCW:s officiella färg, en intressant nyans av någon slags mörk-turkos, och varje tisdag ska alla klä sig i så mycket tealfärgade kläder som möjligt. Jag och Carro var måttligt (läs: inte alls) inblandade i denna lek, men imorgon firar vi glatt med de andra tjejerna under glass-partyt som tillföll de vinnande korridoren. Till vår stora (!?) förtjusning infaller imorgon också pysseldagen då vi alla ska göra vår egen pappersfisk, som ska få simma i ett stort härligt hav på en av korridorens väggar. Tjohoo. Festligt.

Three days to go! Miami, here we come!

Chapter 8: Klipp och klistra med Castro

Nog för att jag och Caroline har fallit offer för den amerikanska pysselandan och just färdigställt vårt dörrkollage, men gränsen för hur äckligt kreativ/barnslig/lekfull man orkar vara går långt innan man får för sig att klä in ett helt hus i målad kartong. Vårt stackars hus håller just nu på att förvandlas till Cuba för att främja den kulturella mångfalden på skolan, eftersom det är International Week denna vecka. Självklart. Det betyder att studenter blir utkörda ur våra study rooms, och att man inte kan gå någonstans utan att råka trampa i låtsaseldar och bergskedjor av papper. Vi är måttligt förtjusta i denna lek. Men vet ni vad? Imorgon ska vi alla få varsitt LÅTSASPASS, med vilket man kan besöka alla andra hus som förvandlats till länder och få en STÄMPEL så att man kan leka att man varit i landet på RIKTIGT! Hurra, låt oss dansa, jubla och sjunga sånger! Nu behöver jag ju inte åka till Cuba, för bergen finns numera i trappan upp till vår våning, maten finns i köket och på väggarna kan jag läsa ALLT om vilka naturtillgångar landet har! Vänta bara tills jag har besökt de andra länderna på Campus! Åh, vad roligt det ska bli att leka!

Igår vankades det Melodifestival för the Swedes på UNCW. Vi bänkade oss framför TV:n med pizzabuffé, CocaCola och hysteriska mängder efterrätter, för att inse att det enda som gick att se på SVT:s hemsida var fyra klipp med de låtar som röstats ut. Alltså ingen gala, ingen glamor och inga nakenchocker. Som en hockeymatch där de visar periodpauserna och avbytarbåsen. Tack för det, SVT. Precis vad jag ville se.

Igår bokade vi också flygbiljett till Orlando för en veckas Spring Break i Florida (för endast 70 dollar, helt sjukt), som äger rum om mindre än fyra veckor. Därför tyckte jag och Caroline att det var lämpligt att börja grunda solbrännan, och spenderade därför dagen med att bränna in vackra linjer av axelband och rosetter på våra kroppar. Låt mig nu avsluta med en hoppspark i ryggen innan vi säger tack, godnatt och drömmer vackra drömmar om att Cuba ligger på andra plats i världen när det gäller tillgångar till kobolt.

Chapter 7: What the f*ck?

Scenario 4.

Jag och Caroline, två genomtrevliga (iaf när vi inte baktalar alla vi möter på ett språk de inte förstår) svenska utbytesstudenter står snällt och väntar på bussen som ska ta oss hem från Walmart, när plötsligt en tjej i en förbipasserande bil helt oprovocerat vevar ner rutan och ilsket vrålar:

-Fuck you! till oss.

Kvar står sedan två chockade, inte längre genomtrevliga svenska utbytesstudenter som i fortsättningen inte ens tänker bry sig om att byta språk när de baktalar alla de möter.

Sverige - USA, 2-1

(Vänta bara.)

Chapter 6: By the way

Scenario 1.
I helgen skulle jag och Caroline köpa glass, och begav oss till vår lilla convenience store som ligger runt hörnet (tack och lov, eftersom det var svinkallt ute). Efter att ha spenderat cirka en kvart inne i butiken, och lika länge pratat svenska, frågade kassörskan:

- You're not from here, right?

Vilken iakttagalseförmåga! Här har vi gått runt och pratat ett främmande språk i blott en kvart, och hon märker direkt att vi inte är amerikaner!

- No, we're not, svarade vi.

- I know that, because you wear coats! Americans are so stupid! They go to college to be intelligent, but they don't know how to dress properly when it is cold!

Sverige - USA, 1-0
(med ett litet minus till Sverige för den kritiska inställningen till denna vänliga och intelligenta människa...)

Scenario 2.
Under lördagens fest hos Olli och Suvi, säger en av de asiatiska tjejerna till mig och Caroline:
- The first time I saw you, I knew that you were not Americans because you're so fashionable!

Sverige - Asien, 1-0
(med ett litet minus till Sverige som refererar till Asien som ett land, och inte en världsdel...)

Det är inte ofta jag blir kallad "fashionable" - och oftare lär det inte bli, då vi numera glatt klär oss i mjukisbyxor, UNCW-tröjor och lurviga flipflops. Oavsett tid och rum.

Scenario 3.
Under ett flertal besök i ett flertal Abercrombie & Fitch-butiker spelades BWO:s In the heat of the night minst två ggr/timme (ja, vi spenderade så mycket tid i varje butik).

Sverige - USA, 2-0
(Svensk schlager är definitivt på uppgång!)

Chapter 5: 33 days

Närmare bestämt fyra veckor och fem dagar, vilket betyder en månad och två dagar. EN MÅNAD!? Jag kan omöjligt förstå att det har gått så lång tid, på så kort tid! De senaste dagarna/veckorna har de flesta andra vännerna lämnat den trygga tillvaron i Sverige, och jag & Caroline sitter här i vår dubbelsäng och har varit i USA i ÖVER EN MÅNAD - och beter oss som vi aldrig gjort annat. Vi äter tårta, går på lektioner, tränar, skriver prov, klagar hos Housing och träffar Jussi och Louise på South Park Mall i Charlotte (inte nödvändigtvis i den ordningen - vi äter alltså INTE tårta till frukost). Jag väntar fortfarande på en hemlängtan som inte verkar infinna sig, och hoppas att jag ska hinna åka hem innan den kommer ifatt mig. Troligare och tråkigare är kanske att jag nog kommer hinna åka hem innan jag fattat att jag är här...

Vardagen har alltså infunnit sig i det 12 kvm stora (?) rummet på våning två i International House. Efter ett par smekmånadsveckor (intressant uttryck, om jag får säga det själv) fylls dagarna av plugg, mealplans-mat, träning, kulturkrockar, intressanta/roliga/underbara människor och amerikansk gästvänlighet. "Vardag" låter kanske tråkigt, men jag älskar det! Det är just vardagen som är charmen med ett äventyr som detta - en vardag som är totalt olik den jag är van vid. Vissa vanor har dock visat sig vara helt oberoende av var på jordens yta jag befinner mig. En av dessa vanor är min icke tillfredsställbara efterrättsmage, Jag kan, på fullaste allvar, äta precis hur mycket onyttigheter som helst. INTE bra, så länge minuskalorier inte är uppfunna (hur svårt kan det vara?). En annan är min förmåga att uppröras över diverse viktiga och oviktiga saker. Denna vecka rasar jag särskilt över:

• Att amerikanerna inte bara saknar smak, utan även förmågan att klä på sig lagom mycket kläder. När det är minusgrader och snöar ute har man INTE på sig flipflops och shorts.
• En poster (som just nu sitter på vår i övrigt tomma vägg) med texten "85% of UNCW students have not driven after drinking in the last month". Att 15% av skolans studenter kör rattfulla är ju inte något jag skulle skryta med. För övrigt är statisken baserad på en undersökning från hösten 2007, där 491 studenter av 15 000 deltog.
• Amerikanernas ointresse av att rädda vår miljö. Nej, de kan ju ABSOLUT inte göra något som inkräktar på deras bekvämlighet! Om man inte lämnar motorn på medan man storhandlar inne på Walmart är ju bilen KALL när man sätter sig i den! Det är tio grader varmt ute (vilket för övrigt är VARMT för att vara i januari). Ta på dig ett par byxor så ska du se att det blir lite varmare (se punkt ett).
• Den amerikanska dubbelmoralen. Här på skolan kan de inte dela ut scheman och uppgifter på papper, för att man ska spara både pengar och miljö (se föregående punkt) - men alla uppgifter vi studenter lämnar in måste skrivas ut - med DUBBELT radavstånd! Inte 1,5, utan dubbelt! Det ser inte bara förjävligt ut och är svårt att läsa, utan varje uppgift blir dessutom minst 3 sidor lång.
• Delta Airlines. Denna punkt är dock inte bunden till den senaste veckan, utan har varit ett stående inslag sedan vi kom hit. När jag packade upp min resväska (när den äntligen anlände, dagen efter att vi gjorde det) upptäckte jag nämligen att någon tagit min webbkamera och min iZound - under tiden väskan var incheckad. Sedan dess har jag fört en envis kamp för min rätt till mitt eget bagage. Efter att noggranna studier av deras hemsida, har jag uttolkat följande: Att Delta INTE ansvarar för bagaget när det hanteras av personal på de lokala flygplatserna. Detta betyder alltså att det Delta ansvarar för, är att ingen kommer att stjäla saker ur mitt bagage när det ligger i bagageutrymmet, under tiden vi befinner oss på 10 000 meters höjd (OBS! Påhittad siffra som kan vara icke överensstämmande med verkligheten). Tack för det, Delta. Ni gör ett fantastiskt jobb.
• Att delar av den efterblivna personalen i vår matsal slickar på maten innan den serveras.

Att jag ständigt är upprörd behöver, enligt mig själv, inte vara något negativt - för hur skulle världen se ut utan uppror? Jo, jag skulle till exempel inte dela rum med Caroline! Jag skulle inte heller ha fått en check på 80 dollar idag, av Delta Airlines som kompensation för mina försvunna saker (som för övrigt kostar 350 kr på Teknikmagasinet. Tillsammans.)! Min envisa klagan via mail, telefon, fax och brev har nämligen visat sig värd mödan. Delta gav sig dock inte utan kamp, utan försökte tre ggr i rad ge mig fel faxnummer, trots att jag påpekade att det var ett telefonnummer. Nåja. Nu återstår bara att ta reda på vem det är som faktiskt ansvarar för bagaget under tiden det inte befinner sig på planet. Om det är jag själv som gör det tänker jag på hemresan kräva att få ha det bredvid mig, och försvara det som om det gällde livet! För vem vet vad de tänker stjäla av mig nästa gång, när jag har väskorna fulla av otullade kläder, skor och smink?

Igår hade jag och Caroline vårt första prov på amerikansk mark, och med hjälp av vårt egenhändigt skriva superkompendium lyckades vi med bravur svara på kniviga (festligt uttryck)frågor som: "Nämn två typer av information du kan hitta på ett kvitto", och "Nämn en sak som organisationer/företag brottas med idag". På fråga ett skulle till exempel ett rätt svar kunna vara köpesumma & telefonnummer till butiken (detta kunde vi enkelt kontrollera på ett av våra shoppingkvitton) och på fråga två misstänker jag att ett godkänt svar är allt från "ekonomisk brottslighet" till "fel på skrivaren". I princip alla prov här består av multiple choice, true or false och short answer. Och short answer är exakt vad det låter som - läraren betygsätter max så många ord som efterfrågas, vilket är cirka två. Inget utrymme för pluspoäng här, alltså! Idag var det dags för ännu ett prov, i Communication Theory - Karin, du läser väl min blogg? - och här var det endast multiple choice som gällde under själva provtiden, short answer-frågorna fick vi nämligen svara på hemma. Frågorna i denna examination var av följande karaktär:

"Alla nedanstående teorier tas upp i denna examination UTOM...

A. Positivism
B. Hermeneutik
C. Udfoi Osibfu"

Kanske inte så roligt för den som inte läst 15 hp Kommunikationsvetenskapliga metoder och teorier, men i alla fall. Alla tre, utom en - otroligt festligt!

I helgen väntar en Melodifestivalkväll med the Swedes - som för övrigt fått ett nytt tillskott i form av Sofia, en golfspelande freshmen som lyckades lokalisera oss övriga svenskar på Facebook - väldigt trevligt! Bara lösgodiset som fattas (Bästis, för fan! Det ligger på ditt ansvar!) för den ultimata upplevelsen. Nu ska jag och Caroline fortsätta vår jakt efter lim, så att vi kan färdigställa vårt kollage. Detta ska givetvis upp vår dörr som när det gäller pynt nu inte ligger långt efter de övriga i korridoren. JA, jag ERKÄNNER! Vi har blivit som dom.

Längtan är en bättre form av saknad. Jag längtar efter dig, Jonatan.

Chapter 4: A qoute to remember

Caroline:

- I can't drink wine wearing my glasses... I'm to ugly!


Livet är hårt.

Chapter 3: The first victim of the Changing Climate

Klimatförändringarna i USA har nu skördat sitt första offer. På University of North Carolina, Wilmington, har de största skillnaderna mellan inom- och utomhustemperatur påträffats, och det är också här en 23-årig kvinna drabbats av svåra symtom direkt följande av det växlande klimatet.

- Det här är en mycket allvarlig situation, säger skolans rektor som vill vara anonym. Vi har svårt att veta hur vi ska bete oss under sådana här ovanliga förhållanden. I tisdags, till exempel, snöade det för första gången på sex år här i Wilmington, och snökaoset (ca 0,5 cm snö under 5 timmar; red:s anm.) ställde oss helt ur spel och tvingade oss att stänga skolan. Och just när vi repat oss efter detta, inträffar nu denna fruktansvärda incident. Vi kan inte göra annat än att be om ursäkt, och lova att i fortsättningen stänga av luftkonditioneringen i den berörda kvinnans klassrum.

Offret, en 23-årig internationell student berättar själv vad som inträffat:

- Jag känner mig sjuk.

En utredning av lärarnas kroppstemperaturer pågår, och ett åtgärdspaket kommer att tas fram inom kort.


What's with the aircondition? Seriously? Det är inte ens varmt. Och nu har jag blivit sjuk. Varför kan man inte slå på symtom? Jag känner mig... sjuk.

Stänga av luftkonditioneringen? I wish.

OBS! Det är kvinnan i bloggen som skrivit notisen.

Chapter 2: Victory

Till er som sett möbleringsförslagen på Facebook kan vi bara säga....

We have come up with the awesomest idea ever! Just wait and see.

Chapter 1: Becoming roommates (contains strong language)

Medan Carro pluggar tänkte jag passa på att, för cirka hundrade gången, beskriva vår nuvarande situation. Jag bor i ett rum, cirka 12 kvm stort, som jag delar med Sten Frisk*. Sten är en 18-årig amerikansk flicka, vars intressen framförallt är bibelstudier och att fylla vårt rum med ett flertal vänner och en pojkvän med oerhört långt ansikte. Rummet är genom en osynlig gräns delat i två delar, varav den ena är en härlig** blandning av foton, egenhändigt gjorda kors, citat från bibeln och nyanser av rosa som aldrig tidigare skådats.

Den andra halvan av rummet består av till största delen av ouppackade väskor, diverse shoppingpåsar och en flaska vin demonstrativt uppställd i ett väl synligt hörn på skrivbordet.

Caroline bor i ett rum, cirka 12 kvm stort, som hon delar med Ugly Betty***. Ugly Betty är av obestämbart kön, men påstås vara kvinna - Ugly Bettys uppenbarelse, och då framförallt röst, vittnar dock om något annat. Ugly Betty har misslyckats med i princip allt hon företagit sig att göra sedan hon började på UNCW. Detta innefattar att: ansöka om boende, söka kurser, att hålla ordning på viktiga dokument som ID och kod till postbox, samt att använda dammsugare. Hennes intressen är att dansa, gå i sömnen, dricka Dr Pepper och att vara allergisk mot kryddor (alla, framförallt jalapeños). Nedan följer en beskrivning av Ugly Betty:

Ah, you live with Ugly Betty! She's... funny! ****

En mer ingående beskrivning är överflödig.

Låt mig då berätta om resan till detta underbara rum! I fredags, närmare bestämt för cirka en vecka sedan, möttes jag, Caroline och Erik upp på Arlanda för att ta flyget mot Atlanta. Erik, som inte hade bokat någon platsbiljett fickinte gå på planet med oss övriga resenärer utan fick vänta till sist. Senare framgick det att Erik medan jag och Caroline löste (nästan ett helt) barnkorsord och tittade på fantastiska filmer (bland annat en som Caroline påstår hette Contains Strong Language) placerades i första klass med extra benutrymme och trevlig service. Detta medan vi andra serverades fel dryck och alldeles för ömtåliga hörlurar som jag efter cirka 2% av flygtiden lyckades ta sönder. Efter att ha stått stilla i cirka 45 minuter på landningsbanan för att slösa bort försprånget till nästa flyg vinkade vi i Atlanta av Erik för att sedan dumpa vårt bagage vid ett rullband hos en väldigt mätt kvinna, som inte ville veta vart bagaget skulle. Efter att ha stått cirka 60 minuter på startbanan påbörjades sedan flygningen mot Wilmington, NC, vilken vi spenderade sovandes.

På Wilmingtons flygplats mottogs vi av en välkomstkommitté bestående av Elise och Martin, samt ett frånvarande bagage. Förklaringen att "det beror på vädret" godtogs med viss skepsis, och vi lämnade flygplatsen till förmån för Martin och Elises hus, fyllt av såväl svenska som amerikanska föräldrar, en polis vid namn Timmy och en galen pittbullterrier vid namn Bruce. Elise och Martin tog därefter under de följande dagarna oerhört väl hand om oss svenskar. De hämtade vårt bagage (som garanterat skulle levereras hem till oss) på flygplatsen, visade oss stan, campus och den fantastiska stranden och invigde oss i den amerikanska matkulturen. Dessutom bjöds på en trevlig fest med både football och ladderball, samt kortspel av nästan svensk karaktär, nämligen det klassiska drick-spelet. Efter att Martin konstaterat att "Sweeeeeedes! They are everywhere!!" skjutsade de oss sedan på söndagen till ett mörkt, tyst och stängt campus där vi inte hade en aning om vart vi skulle ta vägen.

Martin & Elise

Efter mycket om, men och vånda lyckades vi dock lokalisera den byggnad som skulle bli vårt hem de kommande månaderna. Väl på plats fick vi en trevlig överraskning så vi insåg att: 1. Vi har roommates, och 2. ja, de är något utöver det vanliga. Övrig iakttagelse var att International House, till största delen bebos av bortskämda, minderåriga amerikaner. Dagen efter, på den första introduktionsdagen, mottog vi ett adresserat, ej ivägskickat (uppenbarligen) brev, daterat den 18:e december, där relativt viktig information gick att finna. Till exempel vart och när vi skulle checka in på campus, samt kontaktuppgifter till våra roommates. Vi tackade, bockade och svor. Vi för nu en hård kamp med Housing-kontoret på skolan om vår rätt till att åtminstone få dela det rum som vi tillsammans betalar 4400 dollar för.

I övrigt är allting Hur. Bra. Som. Helst. Maten är.. inte nyttig, men inte så onyttig som man skulle kunna tro. Åtminstone inte om man har aningen självdisciplin. Denna väntas infinna sig någon gång under nästa vecka.

Campus är gigantiskt och bjuder på en hel del vardagsmotion i form av spring mellan alla tusen byggnader som finns här. Det finns ett grymt fint gym som vi planerar att besöka flitigt med start igår, och vi har redan införskaffat en rad UNCW-kläder. Shoppingen i stan är verkligen trevlig (särskilt Victoria's secret), och vädret är tidvis underbart - 17 grader i januari är allt annat än sådär.

Student Union

USA är för övrigt ungefär som man tänkt sig.

Fullt av mätta människor klädda i personliga kreationer, begåvade med oerhört vänliga sinnen. Vi har vid ett flertal tillfällen fått höra följande, och liknande, mening/ar:

Oh, you're from Sweden! That is so nice! Do you know Thomas?

American poo-poo

Dessutom har vi en professor som enligt sig själv är svensk, men som inte kan prata svenska och som aldrig besökt Sverige. Något vi saknar i USA är dock trottoarer. Här har alla bilar, och endast luffare och weird people rör sig av egen kraft. Trots detta, eller kanske just därför, är det väldigt rent överallt. Alla våra kurser, utom en som vi bytt bort, verkar väldigt bra och inte allt för svåra. Bland de övriga utbytesstudenterna återfinns två killar från Göteborgs Universitet, vilka härstammar från Västerås respektive Borås, det vill säga Carros och min hemstad. Det har sagts förut, och det kommer att sägas igen. It's a small world, but America is big. Very big.

Amerikansk jättekotte

*Sten Frisk heter egentligen något annat.
**Läs: fruktansvärd, hysterisk.
***Ugly Betty heter egentligen något annat.
**** Kvinnlig inneboende i korridoren, 2009-01-05, kl. 21.14